TMF:s vd inför Avtal 27: "Nu gäller det att sitta still i båten"
Svag produktivitet, en hårdnande konkurrens från Kina, hög arbetslöshet och en ogynnsam kronkurs. Inför den kommande avtalsrörelsen varnar industrins chefsekonomer för att höga löneökningar och krav på kortare arbetstid kommer kosta både jobb och konkurrenskraft och i förlängningen. Nu gäller det att sitta still i båten, kommenterar TMF:s vd Erik Haara.
I veckan presenterade den samlade industrin sin lägesbild inför avtalsrörelsen 2027. Chefsekonomerna Erik Spector, Teknikföretagen, Kerstin Hallsten, Industriarbetsgivarnas samt Carl Eckerdal på IKEM varnar för att industrin går in i nästa avtalsrörelse i en tid präglad av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, svag produktivitetsutveckling och en allt osäkrare omvärld.
– Vår bransch tillhör de som påverkats mest sedan en längre tid. De senaste åren har inneburit kraftiga kostnadsökningar, oförutsägbara ekonomiska förutsättningar och en återhämtning som uteblivit. Skulle det trots detta komma krav på kortare arbetstid och högre löneökningar än vad produktiviteten tillåter är det ett högt spel med den svenska industris konkurrenskraft, och därmed hela samhällsekonomin. Man kan se Sverige som en liten båt på ett stormigt hav. När vågorna är höga är det inte läge att ställa sig upp - däremot att sitta still i båten, hålla kursen och värna stabilitet, säger TMF:s vd Erik Haara.
Industrins chefsekonomer förordar löneökningar på en nivå som värnar svensk konkurrenskraft i ett läge med svag produktivitet och hög arbetslöshet.
De varnar för att de senaste årens höga lönepåslag inte kan bli ”det nya normala” i ett litet, dyrt industriland som Sverige. De senaste två avtalsrörelserna har resulterat i höga ”märken", den så kallade lönenormeringen på svensk arbetsmarknad. Senast hamnade märket på 6,4 procent över två år, 3,4 procent det första året och 3 procent i år – att jämföra med ett märke på runt två procent, i linje med inflationsmålet, som har varit vanligt under industriavtalet historiskt. Den fackliga sidan har talat om höga märken som det nya normala, och vill dessutom förhandla om generell arbetstidsförkortning – något som avvisats från arbetsgivarna med hänvisning till att frågan redan förhandlas om på branschavtalsnivå.
Trots de dystra förutsättningarna ser chefsekonomerna fortfarande industriavtalet som en styrka. De konstaterar att de senaste snart 30 åren sedan det första industriavtalet kom på plats, sett ökad konkurrenskraft samtidigt som de svenska reallönerna stigit på ett exempellöst sätt, tack vare samarbetet mellan parterna och den gemensamma synen på just konkurrenskraften.
– Vi står inför allt tuffare konkurrens och en stor teknologisk omställning med AI. Då är det en jättestyrka att arbetsmarknadens parter fokuserar på konkurrenskraft och kan lösa problem tillsammans, säger Erik Spector till Tidningen Näringslivet.
Senast den 31 mars 2027 ska industrins parter enas om ett nytt avtal och sätta ett märke för löneökningarna på den svenska arbetsmarknaden. Sammanlagt kommer omkring 500 avtal att omförhandlas på hela svenska arbetsmarknaden och cirka 3,4 miljoner anställda omfattas.