EU:s tålmodighet möter en ny världsordning

Det frihandelsavtal som EU nyligen tecknade med Indien fick EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att tala om "alla avtals moder". Strax därpå kom nästa frihandelsavtal, med Australien. Och under tiden har ett decennier gammalt förhandlingsprojekt med den sydamerikanska tullunionen Mercosur, som består av länderna Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay, äntligen landat.

En plötslig handelspolitisk offensiv, kan det tyckas. Men Fredrik Erixon, grundare av Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE, The European Centre for International Political Economy, håller inte med. Tankesmedjan publicerar ett sextiotal utredningar per år och är en av de röster som aktivt formar EU:s handelspolitiska agenda. Han ser de senaste avtalen som ett tecken på att systemet fungerar, men med en viktig reservation.

– Inget av dessa avtal är egentligen nya processer. Förhandlingarna med Mercosur började år 2000, med Indien 2007. På ett sätt är det ett tecken på att EU:s handelspolitik fungerar – men också att något knakar när det tar väldigt, väldigt lång tid.

Att processerna dragit ut på tiden handlar sällan om avtalen i sig. Enligt Erixon handlar det snarare om ett strukturproblem. Exempelvis har europeiska medlemsländer, som Frankrike och Österrike, bromsat Mercosur-avtalet i år efter år, menar Erixon.

– Det blev ett svepskäl där man kapade processen i fem år, med argument som var helt frikopplade från vad avtalet faktiskt innehåller. Man angav att det skulle driva på skogsavverkning i Amazonas, men alla som var involverade kunde se att avtalet skulle etablera en process med mer granskning och förstärka möjligheterna för legal skogsaverkning.

Konkurrenskraft som ny kompass

Bakom de senaste årens förändrade tempo ligger ett skifte i hur EU-länderna tänker. Mario Draghis rapport om europeisk konkurrenskraft – framtagen av den tidigare ECB-chefen och italienske premiärministern på uppdrag av kommissionen och publicerad hösten 2024 – fastslog svart på vitt det många länge anat - USA och Kina har sprungit om Europa. Det har förändrat förhandlingsklimatet.

– Det finns en betydligt starkare konkurrenskraftsparadigm som styr EU:s politik just nu. Fler och fler länder har insett att Europas bristande konkurrenskraft inte bara får ekonomiska konsekvenser utan även geopolitiska. EU kan inte längre insistera på att avtalen ska vara utformade exakt så som vi vill ha dem – vi måste teckna avtal och börja någonstans, säger Fredrik Erixon.

Idag svarar Europa för mindre än tio procent av all ny global tillväxt. Det gör unionen allt mer beroende av vad som händer utanför dess egna gränser – och gör marknadstillträde till en överlevnadsfråga snarare än ett förhandlingsverktyg.

För ett litet, handelsberoende land som Sverige blir det extra viktigt.

– Det svenska näringslivet är oerhört internationaliserat, med bolag som har stark närvaro på internationella marknader. Vi kan aldrig konkurrera med vår marknadsstorlek eller BNP i absoluta tal – utan vi måste ligga i framkant på innovation och ha tillgång till internationella marknader för att vara en intressant aktör i världen, säger Erixon.

Pålitlighet som konkurrensfördel

I skuggan av Donald Trumps oförutsägbara tullar framstår EU:s långsamhet i ett annat ljus. Avtal som EU förhandlar fram gäller – och bygger tillit på ett sätt som snabba utspel inte gör.

–  Vi är inte beredda att kasta saker i sjön för en tillfällig möjlighet att få ut något annat. Det är en konkurrensfördel att bygga tillit genom att vara en pålitlig partner – och det ger positiva effekter bortom de omedelbara handelsfördelarna. När konflikter dyker upp, och det kommer de alltid göra, så kan man hitta konstruktiva lösningar, säger Fredrik Erixon.

Framåt ser han två centrala utmaningar: att modernisera äldre avtal som skrevs i en tid innan digitala tjänster och moderna produkter existerade i den form som finns i dag, och att hitta nya format för frihandel nu när världshandelsorganisationen WTO i praktiken är satt ur spel.

Inre marknaden måste fungera

Tillgången till EU:s inre marknad, som ska fungera som en gemensam hemmamarknad för unionens 27 medlemsländer, hålls ofta fram som en av de främsta fördelarna med EU-medlemskapet. Nu vidgas vyerna – och svenska aktörer inom trä- och möbelindustrin kan också blicka mot nya världsdelar. När tidigare handelsvägar mot USA börjar skaka, kan det bli möjligt att hitta nya samarbeten på annat håll. Simon Imner, policyansvarig på TMF, är positiv till att EU sluter avtal runt om i världen, men varnar även för att EU:s inre marknad inte på långa väger är färdig gällande regleringar och lagar.

– Det tålmodiga avtalsbyggandet är en styrka och visar EU:s potential framåt. Men frihandelsavtalens synergi uppnås fullt ut först när den inre marknaden förenklats, fördjupats och förverkligats. Självförvållade hinder på den inre marknaden motsvarar tullar på 45 procent för tillverkningsindustrin. Exempelvis kan en svensk fönstertillverkare möta olika tekniska krav, certifieringsprocesser och tillämpningar i Tyskland, Frankrike eller Italien, och därmed går en stor del av europeisk konkurrenskraft förlorad, säger Imner och fortsätter:

– Det räcker att titta på hur viktig svensk export är i många branscher, exempelvis för möbelindustrin, för att förstå hur frihandelsavtal kan låsa upp enorma möjligheter hos nya marknader. Men nya avtal innebär såklart också nya konkurrenter med andra produktionsförutsättningar. "Made in Sweden" är ett mycket starkt varumärke internationellt, men den stora utmaningen för att vi ska kunna ta marknadsandelar i Indien och Sydamerika finns här på hemmaplan – om svenska tillverkare fastnar i certifieringsprocesser inom EU riskerar möjligheterna att aldrig realiseras.

Läs mer om hur TMF arbetar på plats för att lätta regelbördan i Bryssel: ”Det är när ett lagförslag tas fram av EU-kommissionen man har störst chans att påverka innehåll och utformning”