Totalförsvarsplikt, allmän tjänsteplikt och krigsplacering

Det finns tre typer av totalförsvarsplikt:

• Värnplikt i Försvarsmakten.
• Civilplikt inom verksamheter som regeringen beslutar om. Till exempel inom räddningstjänst, barnomsorg och sjukvård.
• Allmän tjänsteplikt som innebär att man tjänstgör inom verksamheter som måste fungera även vid krigsfara och krig. Det kan betyda att man
  
  
  • fortsätter på sitt vanliga jobb,
  • tjänstgör enligt särskilt avtal som man kan ha genom medlemskap i en frivillig försvarsorganisation, eller
  • får i uppgift av Arbetsförmedlingen att utföra arbete som är särskilt viktigt för totalförsvaret.

Allmän tjänsteplikt regleras i 6 kap lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Där framgår att det krävs ett regeringsbeslut för att den allmänna tjänsteplikten ska aktiveras. Regeringen kan således besluta om allmän tjänsteplikt när det råder höjd beredskap om det behövs för att verksamhet som är av särskild vikt för totalförsvaret ska kunna upprätthållas. Beslutet kan avse en viss del av landet eller en viss verksamhet. Det är således regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, som beslutar hos vilka arbetsgivare allmän tjänsteplikt ska fullgöras samt vilka arbetstagare som ska omfattas.

En krigsplacering med stöd av anställningsavtalet (vilket är det som är aktuellt för privata företag) innebär en planering av vilka arbetstagare arbetsgivaren tror behövs för att upprätthålla verksamheten i händelse av höjd beredskap. Krigsplaceringen innebär i sig ingenting för den enskilde under normala förhållanden och får enbart betydelse för det fall regeringen, enligt ovan, har beslutat om allmän tjänsteplikt för den aktuella verksamheten.