Under våren 2010 löper kollektivavtalen ut på så gott som samtliga avtalsområden på den privata arbetsmarknaden. Till detta kommer lejonparten av kollektivavtalen på det kommunala och landstingskommunala området som löpet ut samtidigt.
Det är en avtalsrörelse av en omfattning som inte skådats tidigare.
För att ytterligare lägga lite bränsle på elden är ju 2010 som bekant också valår vilket naturligtvis kommer att skapa ytterligare tryck i debatten och diskussionen. Den som i likhet med mig är en flitig läsare av facklig press har säkert noterat att det knappt funnits en huvudledare i någon av de större fackliga tidningarna som allt sedan valet 2006 inte handlat om regeringens tillkortakommanden på olika områden. Det finns självfallet ett intresse, framför allt ifrån LO-förbundens håll, att sammankoppla valrörelsen med avtalsförhandlingarna. Att göra politik av frågorna. Att så att säga skapa en samlad front mot en gemensam fiende.
På den fackliga sidan förefaller en viss oreda råda. I takt med fallande medlemstal och organisatoriska spänningar kring gemensamma mål verkar de olika förbunden gå i relativ otakt. Att LO får svårt att vara en samlande kraft och riktkarl i samband med avtalsförhandlingarna framgår med all önskvärd tydlighet av att man inte ens lyckades ena de olika förbunden under förhandlingarna om ett nytt bemanningsavtal. Trots att ett nytt avtal framförhandlats lyckades man inte få förbunden att ratificera detta. Vissa förbund hade trots detta redan gått ut med medlemsinformation och tillämpningsföreskrifter kring det nya avtalet som sedan inte kom tillstånd. Sannerligen inte någon imponerande uppvisning.
Vad som hittills framkommit tyder inte på probleminsikt eller intresse av att skapa kollektivavtal som stärker företagens konkurrenskraft, eller och som upplevs som legitima och rimliga av de företags vars eventuella lönsamhet faktiskt är det enda anställningsskydd värt namnet. När det gäller de faktiska förhandlingarna för oss har vi att hantera två nya förbund. De nya organisationerna verkar inte helt ha satt sig ännu, men till motsatsen bevisas får vi väl utgå ifrån att de goda och rättframma relationer vi hittills haft kommer att bestå.
David Johnsson, förhandlingschef TMF
david.johnsson@tmf.se