Nytänkande vore önskvärt
När frågan ställts på sin spets har parterna och systemet visat sig oförmögna att leverera. Detta är mycket dåliga nyheter för dem som likhet med TMF tror att kollektivavtalssystemet är det lämpligaste sättet att reglera arbetsmarknaden.
Sedan sensommaren 2008 har den svenska trä- och möbelindustrin genomlidit en av sina svåraste kriser under modern tid. Krisen har inte varit isolerad till våra industrier, men få, om ens några branscher har drabbats lika hårt. Mellan 20 och 25 procent av de sysselsatta i industrin har varslats om uppsägning. Av varslen har i genomsnitt 94 procent lett till uppsägningar. Lägger man dessutom till de visstidsanställningar som avslutats och de inhyrda vars uppdrag sagts upp blir givetvis siffrorna ännu mer nedslående. Orsakerna är flera och ingen kan med säkerhet exakt peka ut vilka. Finanskris? Lånekris? Efterfrågekris ? Oavsett vad har den slagit hårt.
Krisen har varit av sådan omfattning att den även drabbat i övrigt sund verksamhet. Oftast har helt andra helt andra orsaker till företagens problem än företagets egen verksamhat funnits. Väldigt många har helt saknat möjlighet att påverka sin situation.
Sedan drygt en månad har vi suttit i samtal med vår huvudsakliga fackliga motpart, Skogs- och Träfacket, i syfte att mildra krisen effekter för företag som i grunden har en sund ekonomi. Utgångspunkten för arbetsgivaresidan har varit att hitta sätt för företagen att snabbt minska sina kostnader utan att behöva säga upp några medarbetare.
Diskussionerna har utgått ifrån det avtal som träffats mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall . Detta avtal gick ut på att de lokala parterna, det enskilda företaget och fackklubben, gavs möjlighet att träffa tillfälliga uppgörelser om sänkt arbetstid med motsvarande nedgång i lön. Avtalet innehöll spärrar som gick ut på att ingen, oavsett hur omfattande nedgången av arbetstid skulle bli, skulle få en större nedgång i lön än 20 procent. I syfte att behålla kompetens i företaget skulle den frilagda tiden användas till kompetenshöjande åtgärder i form av utbildning.
Enligt IF Metall har detta sparat tusentals jobb. Bara på Volvo personvagnar har det lokala avtalet räddat minst tusen jobb för medarbetare som annars skulle ha varslats. Avtalet har träffast under en stor press. IF Metall har fått utstå enormt mycket kritik för detta, främst från andra LO förbund. Trots det har man aldrig tvekat att försvara uppgörelsen. Man har ärligt sagt att några garantier inte funnits för att jobben verkligen skulle räddas. Icke desto mindre har man visat en imponerande förmåga att tänka nytt och att skicka dogmatisk ideologi överbord när man ställts inför en förändrad och oförutsägbar verklighet.
Med detta för ögonen trodde vi från TMFs sida att även vi att Skogs- och Träfacket skulle visa samma civilkurage, ansvarskännande och nytänkande. Dessvärre har så inte visat sig vara fallet. Vi har lämnat över ett antal skriftliga avtalsförslag. Inte vid något tillfälle har vi möts av någon förståelse. Man har visserligen accepterat vår verklighetsbeskrivning när det gäller situationens allvar, men detta har inte inneburit att man vid något tillfälle velat medverka till några som helst lösningar som inneburit att företagens kostnader kunnat reduceras. Vi har inte ens fått förståelse för att det övergripande målet måste vara att undvika uppsägningar. Det är minst sagt förvånande Skogs- och Träfacket inte velat medverka till lösningar som inneburit at deras medlemmar kunnat behålla sina anställningar. Vi vet att förståelse finns hos företagens medarbetare samt de lokala fackklubbarna. Vi känner till flera uppgörelser som i efterhand på, såvitt vi kan bedöma, rent politiska grunder underkänts av ombudsmän. Många av fackets medlemmar har sannolikt förlorat sina arbeten på grund av detta. Detta är givetvis tragiskt för den enskilde, men även i ett makroperspektiv är det problematiskt. Om TMFs medlemmar uppfattar att kollektivavtalen bara är flexibla uppåt d v s när löner och andra ersättningar skall höjas kommer alltfler att bara uppfatta avtalen som en börda och inte som en tillgång. Om tillräckligt många kommer att uppfatta verkligheten på samma sätt kommer man också att göra allt för att hitta lösningar utanför avtalssystemen. Detta kan knappast vara ett fackligt intresse. När frågan ställts på sin spets har parterna och systemet visat sig oförmögna att leverera - och detta är mycket dåliga nyheter för dem som likhet med TMF tror att kollektivavtalssystemet är det lämpligaste sättet att reglera arbetsmarknaden.
David Johnsson, förhandlingschef TMF
david.johnsson@tmf.se