AD-dom - nr 8 2015

- Klausul om ersättningsskyldighet efter anställningens upphörande var oskälig

MO var anställd som revisor hos bolaget A. Mellan honom och bolaget träffades en överenskommelse som innebar att MO, om denne slutade sin anställning, under en tidsperiod om två år skulle betala viss ersättning till bolaget om MO utförde arbete åt kunder som MO egentligen bort anförtro åt bolaget.

MO slutade sin anställning hos bolaget A och tog anställning hos ett annat revisionsbolag, B. Hos detta bolag arbetade han åt ett stort antal kunder som tidigare varit kunder hos A men som nu gått över till B. Sedan A krävt MO på ersättning enligt klausulen uppkom frågan om klausulen var oskälig.

Arbetsdomstolen konstaterade att klausulen syftade till att skydda A:s befintliga kundrelationer, vilket utgjorde ett berättigat intresse. Kunderna hade till övervägande del valt MO som personlig revisor, inte A som revisionsbolag. Detta förhållande påverkade i viss mån tyngden hos A:s intresse vid den helhetsbedömning av klausulen som ska göras.

Under sin anställning hos A hade MO arbetat inom ett visst geografiskt område. Enligt domstolen skulle MO:s möjligheter att vara verksam som revisor i denna del av landet begränsas påtagligt om han inte fick vända sig till kunderna hos A. Klausulen förbjöd dock inte MO från att utföra revisionsarbete för dessa kunder utan föreskrev en betalningsskyldighet. Denna ersättningsskyldighet motsvarade drygt tio månadslöner i MO:s nya anställning. Enligt förekommande kollektivavtal om konkurrensklausuler anses sex månadslöner utgöra ett tillräckligt skydd för ett konkurrensförbud.

Enligt domstolen innebar klausulens omfattning och ersättningens storlek att klausulen inte endast marginellt inskränkte MO:s möjligheter att verka som revisor. MO erhöll ingen ersättning under bindningstiden och hans lön eller andra anställningsvillkor hade inte bestämts med beaktande av den begränsning som klausulen medförde.
En samlad bedömning ledde enligt domstolen till att klausulen var oskälig enligt 38 § avtalslagen och att den därför inte skulle tillämpas för MO. Denna skälighetsbedömning påverkades inte av att bolaget B lovat att betala MO:s eventuella skuld till bolaget A.

TMF:s kommentar

Med en anställning följer en allmän lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren. Det innebär bland annat en skyldighet för arbetstagaren att inte bedriva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet under anställningstiden eller göra något som kan skada arbetsgivaren.

Utgångspunkten i svensk rätt är att den anställdes lojalitetsplikt mot arbetsgivaren upphör då anställningen upphör. Om parterna inte kommit överens om annat kan den anställde ta anställning hos en konkurrent eller direkt konkurrera med arbetsgivaren efter avslutad anställning. Ibland förekommer det att en anställds möjlighet att konkurrera efter anställningens slut begränsas genom avtal. Oftast sker detta genom en konkurrensklausul i anställningsavtalet. Sådana klausuler är tillåtna men får inte sträcka sig längre än vad som är "skäligt".

Bedömningen av vad som är skäligt sker utifrån en helhet. Då beaktas om det finns ett berättigat intresse för klausulen, hur lång tid den gäller och vad som omfattas geografiskt. Man tittar också på vilken kompensation som utgår för begränsningen, vilken kunskap eller position den anställde haft och vilka effekter klausulen får och då särskilt den anställdes möjlighet att skaffa sig ett uppehälle.

Inom den privata sektorn finns ett, numer uppsagt och under omförhandling, centralt kollektivavtal om konkurrensklausuler. Till överenskommelsen hör en bilaga med formulär innehållande konkurrensklausuler. Avtalet gäller mellan Svenskt Näringsliv och Unionen/Ledarna respektive Sveriges Ingenjörer. Överenskommelsen har antagits av samtliga förbund inom Svenskt Näringsliv. I avvaktan på att ett nytt avtal träffas gäller det gamla för de arbetstagare som tillhör något av de ovan angivna tjänstemannaorganisationerna. Nytt avtal beräknas slutas sommaren 2015.